Saknaden

Första helgen som Albin inte är här med mig, första helgen på 1,5 år som vi inte gör något tillsammans på helgen.
Även om man försöker intala sig själv att han har det bra så vet man inte det förrän man träffar honom nästa gång.
Vad vet jag om hur han blir behandlad?
Ingenting, jag vet inte något.
Kanske står han ledsen vid dörren och väntar på oss, kanske står han i ett fönster och tittar efter pappas bil eller väntar på att vi ska dyka upp och ringa på dörren?

Kanske har han det bra kanske, men det återstår att se.

Då han är så fäst vid alla som han haft i sin närhet så tror jag han mår jätte dåligt och tror att vi bara har övergett honom.
Dom första dagarna har säkert gått bra, men nu tror jag faktiskt att han undrar på riktigt var vi är. Varför vi inte är i stugan och leker , varför Smulan inte ligger sidan om honom när han sover.
Var är pappa och mamma och resten av familjen?

Klart du undrar var vi är och jag tror att du är lika förstörd inom dig som vi andra är av att bara försvinna så från oss.
Det är det som gör mest ont i mig, det är att du kanske blir skadad på något sätt inom dig som sedan inte går att reparera.
Om du känner samma tomhet som jag gör så gör det riktigt ont vill jag lova.

Jag tänker på dig dygnet runt. Känslan och saknaden går inte att beskriva i ord att ens eget barn inte varken kan eller får höra av sig, hur maktlös måste du inte känna dig av att inte kunna ringa till oss!
En vecka har inte gått en utan dig och jag är redan knäckt och har gått mitt itu.
Älskar dig och kommer alltid att göra det oavsett vad andra nu försöker få i dig att du ska tro!



Smiley heart Albin