Grödbygården, Diabetes och Socialtjänsten i Sjöbo Kommun

Jag och min son blev placerade på Grödbygården i Bromölla den 25 Mars i år. Med anledning av att hans mamma lagt in sig frivilligt på en psykiatriskt avdelning i Lund, på grund utav sitt mående.
Då det hotades om LVU redan veckan innan såg varken jag eller min sons mamma någon annan idé än att gå med på att placeras på Grödbygården frivilligt.
Dock kom aldrig min sons mamma med då hennes läkare ansåg att hon var i för dåligt skick.
Jag hade fått min dom bara någon vecka tidigare, då jag fick reda på att jag fått diabetes. En anmälan från BVC gjordes av vår bvc sköterska för att hon tyckte jag (pappa) skulle få avlastning i hemmet så att jag kunde sköta mitt arbete. Insatsen blev att vi sändes till HVB hemmet jag och min son.
Redan första dagen där förklarade man att , man körde med öppna kort och hade man synpunkter så tog dom det direkt med föräldern, ändå dröjde det nästan en månad innan jag hade mitt första utvärderingsmöte med dem personerna i mitt arbetslag.
Första två månaderna var helt okej, men sedan märkte både jag och även andra boende där hur personalen ändrade sig och började gå helt bakom ryggen på en. Vid alla samspel fick man bara positiv feedback, men i journalanteckningarna skrevs det något helt annat!
Under hela tiden där har jag velat att min son skulle få träffa sin mamma, men då blivit motarbetad av personalen , då vi har gemensam vårdnad så har hon rätt att träffa honom. Personalen på Grödbygården dem var inte alls överens en del tyckte det var självklart att min son och hans mamma skulle träffas men dem flesta tyckte tvärt emot.
Dom körde någon slags psykiskt terror mot mig och försökte hela tiden trycka ner mig och inte höra av mig till hans mamma, i princip tvingade mig att inte få ha någon som helst kontakt med henne trots att hon förtvivlat hörde av sig både till mig och till personal och föreståndare på Grödbygården.
(Jag kan inte annat än påstå att det handlar om olaga tvång och olaga hot) då flera av dem som varit i mitt arbetslag, tydligt sagt rakt ut till mig att min sons mamma "skiter i sin son" .
Sanningen är den att hon försökt att få komma dit på dagar som passat henne, då hon inte varit och hämtat sin medicin och pratat med sin psykolog i Trelleborg men blivit motarbetad av personalen då hon har ringt och velat komma!
Från socialtjänsten i Sjöbo har dom hela tiden sagt att hon behövde träffa vår son, men Socialtjänsten och Grödbygården verkar inte ha varit alls överens.

Grödbygården är en skyddad verkstad, med barn och kusiner som arbetar där, även en del av personalens barn är där längre perioder på dagiset, omyndiga barn som används som billig arbetskraft då ordinarie personal har semester!

Min son som första veckorna skulle skolas in på dagiset där , har flera gånger efter att jag lämnat honom där under dom 3 timmar barnen går på dagis , antingen fastnat i något eller suttit fast i något på dagis gården, då han har två tröjor som var nya men som han kom hem med och då var det hål i dem och man kunde tydligt se att han suttit fast i något. Men ingen i personalen informerade mig. Han har även fått stå ensam och gråtit länge, då han vid flera tillfällen varit helt blöt om kinderna och röd i ögonen när jag hämtat honom!

Vi hade vårt sista möte där på Grödbygården den 18 Juli, då hade man bestämt att vår son skulle hamna i en stöd/fosterfamilj. På grund utav att man påstår att han och jag inte är känslomässigt nära varandra och hans mamma inte är stabil.
Trots att man skriver helt andra saker i papperna så visar deras siffror som dem använder på Grödbygården något annat. Man säger en sak till klienten och sedan skriver man något annat. Inte ens dem i samma arbetslag är överens. Men man håller tyst. Inte ett ljud fick jag veta förrän vi hade vårt sista möte. Under tiden fram tills sista mötet har jag bara fått positiv feedback på hur bra det har varit mellan mig och min son!

Grödbygården som är privatägt gör stora pengar på dem boende där, sås stora pengar att det helt enkelt blivit för stort och brister finns i organisationen , då föreståndarna åker iväg, vilket dem gör ganska ofta då blir organisationen ännu sämre, flera saker , aktiviteter och planerade saker har vi fått stå över då det inte funnits personal tillräckligt! För en del människor funkar det, för andra rasar allt!

Personalen där försöker bryta ner en psykiskt så att man självmant ska ge upp. Mig försökte dom knäcka genom min diabetes. Men där gick dem bet!
Ett exempel är när man sitter och äter, jag och min son, då kommer personalen in och triggar igång honom, hur tänker man? vad är meningen med att förstöra redan inarbetade rutiner?
Rutiner som vi haft långt innan vi blev placerade där!
Redan första dagarna bestämmer dem vilket dom ska arbeta efter, om föräldern ska behålla eller inte behålla sitt barn och sen gör dom allt efter det beslut dom tagit på sitt personalmöte dom har varje torsdag, då alla boende får klara sig själva.

Nu är jag och min son utflyttade, då jag inte accepterade deras psykiska terror av både mig och min son, vi har flyttat hem till mina föräldrar i väntan på vart han ska placeras.

Dock måste jag undra. Att om det nu är så illa mellan mig och min son och hans mamma, hur kan vi då så lätt få flytta hem, två månader innan den tid vi egentligen skulle flyttat?
Trots detta har vi nu bott hos mina föräldrar snart en månad.

Jag och min son har gått till en barn psykiater som menar att det inte finns något konstigt alls mellan mig och min son, utan att vi har fina starka band tillsammans.

Inte heller från BVC varken sköterska eller läkare på Nova kliniken i Sjöbo känner igen det som Personalen på Grödbygården och socialtjänsten i Sjöbo kommun skrivit i sina journaler!

Från Bvc finns bara positiva anteckningar om vår familj och oss som föräldrar, aldrig en ända anmärkning på vår son. Bvc sköterskan träffade även vår son den 25mars och inte heller då kunde hon se att han skulle vara varken apatiskt eller i dåligt skick, som Sjöbo kommuns familjeenhet påstår. Enligt sköterskan och läkaren blir man inte apatiskt på tre dagar( det ska tilläggas att han var magsjuk vid 2 tillfällen) då familjebehandlarna var hemma hos oss, men dom påstår att han var apatisk, han hade inte ätit något på 3 dagar bara druckit och sovit.
När 2 okända människor kommer in i vår trygghet är det inte självklart att ett så litet barn blir rädd? Främmande människor i hans trygghet?

Dom har träffat oss drygt 10 gånger, på bvc har vi varit betydligt fler gånger sedan han föddes och ALDRIG har dom påpekat något. Inte heller nu när vi var där i måndags förra veckan hela familjen kunde dom påstå att han skulle må dåligt i sällskap med sin mamma och mig!

Det har varit en ständig jakt efter vår son sedan dom fick reda på att vi fått barn, då dom vetat att hans mamma varit i lite dåligt skick i bland. Men aldrig så det har påverkat vår son på något sätt! Hon har alltid satt honom i första hand trots sina besvär. Hon har en borderline diagnos men det familjebehandlarna inte förstår är hur den diagnosen fungerar!

Även på Grödbygården påstår man sig kunna hantera alla typer av diagnoser, men när det gällde min sons mamma så hade dem inte varken resurser eller kunskaper att våga ta dit henne, så fick jag det förklarat iallafall!

Efter att vår barnpsykiater och min psykiater bett oss ta kontakt med en jurist så kommer vi att göra detta även människor runt omkring oss har bett oss anlita en jurist som måste granska detta!

För vår familj har ju snarare blivit sämre än var den var innan detta började! Man har rivit upp en fungerande familj och kanske raserat en hel framtid för min son!