Familjehem

Nu har det gått en vecka av inskolning av min son i det familjehem det är tänkt han ska bo i en tid framöver.

Men det känns som om man lurar sitt eget barn. Man kommer till hemmet, måste hålla en god ton och visa sig från sin bästa sida för att sonen inte ska tro eller känna att det är något obehagligt eller hemskt. Men för honom är det som att bli lämnad på dagis eller hos dagmamma, jag tror inte han förstår att vi en dag inte kommer att komma och hämta honom. Han är trygg och vet att vi alltid hämtar honom när han varit hos farmor, mormor farfar osv.

Dessutom så tror jag att nattetid när han vaknar och är van att ha mig sidan om och hunden som vakar över honom, kommer bli väldigt ledsen och orolig. Han ropar på pappa och mamma och sin hund Smulan, men så kommer något helt annan att förhoppningsvis komma in till honom.
Jag tror detta kommer göra honom väldigt förvirrad, ett barn som aldrig varit ifrån sin mamma på 1,5 år och inte ifrån mig på mer än 2,5 år.
Han anpassar sig säger experterna hos socialtjänsten. Men anpassar sig till vadå? att gå och sakna sina riktiga föräldrar, att gå med en klump i magen och inte veta när var och hur vi ska dyka upp? Att vi sedan ska träffas en gång i månaden 4 timmar? Och dessutom ska hans mamma och jag inte träffa honom samtidigt? Han har aldrig varit ensam så med en förälder någonsin, hur kommer det att kännas, han kommer bli ännu mer förvirrad utav detta.

Jag känner mig som en bov, jag lurar mitt eget barn in i något där vi varken vet ser eller kan höra honom! Känns för jävligt rent ut sagt!

Förstöra ett så fint barn på detta sätt är för mig en gåta!